måndag 28 september 2015

Tack för mig!

I tio år har jag arbetat på Upplands Ridsportförbund. När jag började kände jag nästan ingen. Jag kom från Stockholm och hade bott i både Skövde och Göteborg innan jag hamnade i Alunda, för att få ett liv nära hästarna. 

I början var det lite rörigt med alla förkortningar som ULK, VULK, FULK, KUR, DUS, CUS, DK, FS, DS och annat. Med alla namn och alla föreningar. Vem var det egentligen som hörde till vilken förening, och var var det den låg nu igen? 


Det blev nästan ännu värre efter ett tag, när jag hade besökt en hel del föreningar och träffat många engagerade och anställda. När jag trodde att jag började få koll... När jag många gånger åkte med besöksgruppen till olika föreningar för besök var jag övertygad om att jag visst var de låg. Nästan lika många gånger låg de inte alls där jag trodde för att jag svängt in på någon väg för tidigt eller pratat för mycket (!) så jag missade avtaget.

Många är de idéer som jag fått genom att prata med alla er som är engagerade i ridsporten. En diskussion, en fråga eller en konkret idéer har många gånger lett till projekt eller utbildningar i distriktets regi, eller till en förenkling eller förbättring av regler eller texter. Ibland också till motioner eller skrivelser till centrala Ridsportförbundet. Utan all feedback från duktiga, engagerade människor på de uppländska ridklubbarna - både styrelser, tävlingsledning, ungdomssektioner, ryttare och anställda, hade jag inte kommit långt i mitt arbete. 

Min uppfattning är att det Svenska Ridsportförbundet, och Upplands Ridsportförbunds mest centrala uppdrag är att serva sina medlemmar - dvs föreningarna, med det som föreningarna anser sig behöva. Jag har därför alltid försökt göra det så gott jag kunnat.

Min första häst Morris, alltid närmast mitt hjärta!
Redan första året jag jobbade tog distriktsstyrelsen fram det måldokument som fortfarande idag ligger till grund för verksamheten. I det står att visionen är att Upplands Ridsportförbund ska vara ett ledande distrikt inom Svenska Ridsportförbundet (vilket för övrigt är ett rent plagiat av Svenska Ridsportförbundets vision som är att Sverige ska vara en ledande ridsportnation i världen). Jag är stolt idag att kunna säga att visionen faktiskt förverkligats. Det finns flera andra distrikt som också är mycket tongivande, men vi är alltid med och tar en aktiv roll i att påverka och bidra till svensk ridsports utveckling. Vi har arbetat mycket målmedvetet med stor tilltro till de demokratiska processer som svensk idrott bygger på. 

Jag kanske är idealist - vilket folk ibland påpekar, men jag tror på demokratin. Jag tror på att man måste följa de av det kollektiva beslutade reglerna och man måste acceptera beslut som fattats i enlighet med reglerna även om man inte gillar besluten. Jag tror på det för att jag också tror att man genom idéer, argumentation och genomtänkta förslag kan påverka och förändra. Att man kan göra skillnad.

Just därför ska man också göra sin röst hörd inom ramen för de förutsättningar som satts upp. Beslut fattas av de som är där brukar man säga - och jag är övertygad om att det är sant. Inte minst när det kommer till ideella föreningar. 

De största svårigheterna jag haft i jobbet är när man inte kommit överens inom föreningar. Ofta bygger detta på att man inte gjort sin röst hör inom ramen för de förutsättningar som finns i föreningen och sedan inte accepterar de beslut som fattats av de som var där. 

Jag är övertygad om att de som engagerar sig i föreningsstyrelser, kommittéer och tävlingsgrupper till allra största delen gör det för att de vill hjälpa till - göra en insats och göra något bra. När den insatsen sedan inte beröms, eller än värre kritiseras är konflikten ett faktum. Om vi var bättre på att se varandra på vägen. Om vi var bättre på att kommunicera vad vill faktiskt menade så att mottagaren faktiskt förstod. Om vi i större utsträckning utgick från att allas ingång är att det ska bli bra. Ja, då tror jag att vi kunde se varandra med andra ögon, acceptera varandra bättre och i förlängningen få färre problem.
Rjazanov, min blivande stjärna!
Jobbet på ridsporten har inneburit stort och smått. Frågor av alla slag. Min favorit är fortfarande en mormor som för flera år sedan ringde och frågade mig vilken häst hon skulle köpa i present till sitt barnbarn. Även var man kunde köpa hästar, men också vilken. Så där i största allmänhet, som om det fanns olika modeller. Jag föreslog att hon skulle köpa ridlektioner på en ridskola som var anknuten till Svenska Ridsportförbundet till att börja med...

Jag har genom det här arbetet fått möjlighet att träffa otroligt många väldigt kompetenta och engagerade personer. Det fina med den ideella världen är att den ju rymmer människor från så många olika branscher, erfarenheter och bakgrunder och i så olika faser i livet. Från skolungdomar till pensionärer sitter i styrelsen och diskuterar tillsammans - hur ofta händer det i andra sammanhang? Jag är mycket tacksam för att jag fått vara en del av det. Alla ni som jag mött har lärt mig massor på vägen. 

Manifestation vid Uppländsk Ridsport 2010
Vi har inom distriktet också arbetat mycket aktivt de här åren med att få en stor bredd på verksamheten. Att stötta olika delar av föreningarnas verksamheter. Att påverka politiker och att lyfta fram ridsporten i samhället. Distriktets roll är ju att skapa förutsättningar för föreningarna att ha den verksamhet som ni som föreningsmedlemmar beslutar om på era årsmöten, eller genom era val av styrelser. Då måste vi erbjuda utbildningar och kompetens som gör det möjligt för föreningarna att fokusera på det man vill göra, och att kunna utvecklas så som man vill.

Nu börjar en ny fas för mig med ett arbete inom den politiska sfären, också med ideella föreningar, i Miljöpartiet. Jag lämnar med varm hand över mitt arbete den 1 oktober till tillträdande konsulenten Victor A. Victor som jag tänker får presentera sig själv mer senare, och till Johanna som ju arbetat ett par år med mig, har bra koll och kan stötta Victor på vägen. Jag hoppas att alla ni också bemöter Victor på samma fina sätt som ni bemött mig, och ger honom chans att komma in i arbetet på ett bra sätt. Jag önskar också styrelsen och alla andra engagerade fortsatt lycka till och hoppas att ni håller upp ert engagemang och er brinnande vilja att hela tiden hänga med och få en helhet i arbetet. 

Stort tack för de här åren, till distriktsstyrelsen (såklart!) och till till alla er på föreningarnas olika nivåer och inte minst till alla ungdomar som gör enorma insatser som stallvärdinnor, ungdomsledare och styrelserepresentanter - ni kommer alltid ha med er de erfarenheter ni får, det kommer att hjälpa er i yrkeslivet och privat på sätt ni inte kan föreställa er just nu. Också stort tack till alla på de andra distrikten och på den centrala nivån, ni har varit bra sparringpartners och vi har haft många intressanta diskussioner! 


Remi -01, e: Rubignon

Och jag kommer tillbaka - var så säkra! Snart kanske vi möts på en tävlingsbana eller i ett sekretariat nära dig! Min utbildning till Överdomare börjar tre dagar efter att jag slutar :-)

Stort tack för den här tiden!
Malin
PS - Jag vill också särskilt tacka Gudrun, Göran och Lotta Andersson för att ni trodde på mig den där gången när jag sökte jobbet. Att jag fick den här chansen. Stort tack för det!

torsdag 10 september 2015

Till alla er som ger av er tid!

I dessa dagar är det lätt att bli ödmjuk. Överallt svämmar sociala medier över med engagemang och idéer från människor som vill hjälpa till. Som vill ge av sin tid för något de tycker är viktigt. Det är fantastiskt!

Distriktet har startat #ridsporthjälpen efter en kontakt från en medlem som startat insamling på sin förening och ville sprida det i hela Ridsportuppland. Fram till 21 september kan föreningarna lämna in bidrag som distriktet sedan kommer vidarebefordra till UNHCR (FNs flyktingorgan). En liten hjälp kanske men alla bidrag räknas. 



Igår var jag på ridning med min dotter som är sex år och har börjat på ridskola nu i höst. I stallgången samlades de förväntansfulla nybörjarna. Några kaxiga och några rädda. De känner inte hästarna, känner sig inte riktigt trygga med tyglar, stigbyglar och korta ben som knappt når nedanför sadelkåporna. I stallgången finns också några andra människor - dels mer eller mindre förskrämda föräldrar, en ridlärare och sedan de där andra - de stora tjejerna. Tjejer som ridit på ridskolan, kanske vuxit upp där. Några fortfarande ridskoleryttare och några med egen häst. De hjälper till. Varje onsdag är de där, ett gäng som hjälper nybörjarna, som leder om det behövs. Och de gör det med ett sådant engagemang!

Min dotter var lite osäker igår för hon tyckte ponnyn varit lite pigg förra veckan, men hon ville inte ha mig bredvid sig för hon vill klara sig själv. En snäll och hjälpsam tjej gick bredvid henne på lektionen. Och inte bara det. Hon peppade henne och sa att hon var duktig. Hon frågade hur det gick och berömde. 

På väg till parkeringen mötte vi tjejen igen. Jag tackade henne då så mycket för att hon ställer upp. För att hon engagerar sig och bidrar. Hon såg lite förvånad ut och sa igen till min dotter att "Visst hade det gått bra?!"

I somras var jag på en lite större dressyrtävling. Parkeringen var i en gräshage en bit från tävlingsplatsen. I grindhålet satt två tjejer i tonåren och visade vart man skulle parkera och delade ut kaffebiljetter. Det var en solig dag. Ja, rätt varm. De satt långt från tävlingarna mitt i solgasset så de kunde inte se varken ritter eller framridning. När jag efter några timmar åkte därifrån vevade jag ner rutan och en av tjejerna hoppade upp och undrade om det var något. Jag sa att jag bara ville tacka dem för att de ställde upp och satt där och bidrog till att ordna så trevliga tävlingar. Tjejerna lös förvånat upp och tackade så mycket. 

När jag körde därifrån på den lilla guppiga grusvägen så tänkte jag att jag ska jobba med mig själv att komma ihåg att säga det där. Att se dem som gör det möjligt för min dotter att få en positiv upplevelse av sin ridning. Eller dem som gör att jag kan åka på tävling tillsammans med min häst. Kanske spelar det inte någon roll, kanske gör det hela skillnaden för hur de upplever sin insats. Oavsett kostar det inte mig något att vara lite trevlig. De förtjänar att bli sedda. De som engagerar sig varje dag för att de älskar hästar. För att de är solidariska med sina föreningar och för att de lärt sig att man hjälps åt.

För tänk vad de kan åstadkomma i samhället och världen med den inställningen! 

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att tacka lite mer och kräva lite mindre?