onsdag 17 juni 2015

Alla hästar har sin plats


En ledstjärna är något som leder en mot rätt mål. Som får den som följer ledstjärnan att påverka sitt agerande och därigenom handla på ett sätt som är önskvärt. Svenska Ridsportförbundet har tio ledstjärnor: Fem för människan och fem som rör hästen. En av dessa är ”jag behandlar alla hästar med respekt”. Man kan fundera på vad det betyder. Jag tänker att en sak det kanske betyder är att alla hästar är värda samma respekt, oavsett om de t.ex. är framgångsrika tävlingshästar eller ridskolehästar

Jag var för ganska många år sedan på en clinic med Louise "Lussan" Nathhorst i Enköping. Lussan sa då något som jag tänkt på mycket sedan dess och som jag tyckte var väldigt klokt. Hon sa att alla hästar behövs. Att alla hästar har en funktion. För man kan inte lära sig köra bil i en Ferrari, det kan vara farligt, och man kan förstöra Ferrarin. Man behöver en bil som tål att man är lite okänslig med kopplingen, som inte har sån servostyrning att man kör i diket när man råkar vrida lite på ratten för att man koncentrerar sig på att växla. Kanske behöver man en gammal Volvo. En som tar sig fram och tål lite dålig balans och koordination. 

Morris
Jag är så tacksam för alla de hästar jag träffat och den roll som de alla har spelat i min utveckling. Från min första uppsittning till idag. När jag var 17 år blev jag medryttare på den häst som sedan kom att bli min fösta egna. Morris. Mitt livs stora kärlek. En fuxvalack modell äldre Svenskt Halvblod. Han var fantastisk men hade med sin lite långa rygg och korta framben inte helt lätt för samling. Kanske inte helt optimalt om man, som jag ville tävla dressyr men han var rätt för mig. Trygg, stabil och inte så där jätteelektrisk (för att inte säga lite bekväm) var han perfekt för mig som hade några år på ridskolan och nu skulle ha en egen häst. Han stannade med mig så länge hans kropp orkade och är för alltid närmast mitt hjärta. Vår bästa prestation tävlingsmässigt var en regional LB där vi tog en placering men han la grunden för så otroligt mycket mer än det. Moris var min Volvo 245 men han var en välputsad kanske lite trimmad version under sina bästa år.

Remi
Efter att Morris och jag hade kamperat ihop några år fick jag möjlighet att skaffa ytterligare en häst. 2003 flyttade den tvååriga valacken Remi in i mitt stall. Remi var lite mer modern i sin modell med fina Tyska dressyrhingstar i stammen. Hans mamma var något mer av den äldre modellen halvblod. Ett stabilt avelssto som fått många trevliga hästar före Remi. Jag köpte honom för hans psyke och hans bakben och det är jag fortfarande tacksam för idag. Jag brukar säga att Remi var en Volvo V70 när jag köpte honom (man ska komma ihåg att en V70 var en ganska hyffsad bil 2003). Remi var klass 2 både som föl och som treårig men har under åren gått felfritt 120 hoppning, fått många placeringar i Lätt fälttävlan och har nu kvalat till MsvA dressyr. Det tog lite tid men med hög ridbarhet och bra bakben kommer man en ganska hyffsad bit med tid och träning och mer tid och träning. Under de 12 år som vi haft tillsammans har både han och jag lärt oss massor och idag kanske jag skulle säga att han är en Audi A6 i alla fall.

Rjazanov 1 år e: Skovens Rafael
I hagen utanför mitt fönster står nu en liten kille som jag hoppas kanske kan växa upp och bli en BMW, kanske av lite sportigare modell. Jag hoppas att alla år som jag tränat och tränat och med hjälp av mina hästar som förberett mig väl så kan jag vara redo att ta mig an en sportmodell. Kanske inte en Ferrari, men i alla fall en med både bra servo och snabb acceleration.

Jag tänker att dessa hästar, och alla hästar som varje dag hjälper tusentals människor att utvecklas verkligen fyller en funktion. De har ett viktigt jobb. Lussan hade väldigt rätt i det. Jag tänker att det kanske är detta som gör ridsport så fantastiskt. Att vi alltid kan utvecklas. Vi kan lära oss mer och hitta nya nivåer hela livet. Hästarna slutar aldrig att lära oss. Kanske är det också därför som det är så lätt att mötas i ridsporten oavsett vilken nivå man själv befinner sig på. För varje ekipage har sina utmaningar och framgångar och de är lika mycket värda (och frustrerande) oavsett om man t.ex. för första gången ska lära sig att galoppera, eller om man ska klara av att göra serier.

Jag behandlar alla hästar med respekt – för jag är övertygad om att oavsett hur de ser ut, eller vad de har för förutsättningar i livet så fyller de en viktig funktion. De uppfostrar, stärker eller utbildar en människa till att bli något mer än hon varit om hon inte mött just den hästen.De ger hästkraft till alla oss som älskar dom.

Tack.