lördag 6 april 2019

Nu är jag tillbaka!

Under några år skrev jag de här bloggen i min roll som distriktskonsulent. Det var roliga, lärorika och fantastiska år - men det var också krävande och utmanande stundtals. Arbetet som distriktskonsulent är säkert ett av de bästa man kan ha - men det är lika mångfasetterat som ridsporten och att serva alla Upplands ridklubbar och ryttare på bästa sätt kräver ibland att man både kan prioritera och stå på sig. 

Efter snart fyra års frånvaro har jag nu fått möjligheten att få komma tillbaka, något som jag är mycket glad och stolt över. Vid årsmötet valdes jag till ordförande för distriktet och jag ska försöka göra mitt yttersta för att förvalta det förtroendet på bästa sätt. Till min hjälp har jag den mycket kompetenta styrelsen som valdes tillsammans med mig, vilket jag är väldigt glad för. Några har varit med länge och några är helt nya från i år. Ni kan läsa mer om vilka det är på hemsidan här.


Sen 14 mars har jag hoppat rakt in i verksamheten. Den största och viktigaste frågan för distriktsstyrelsen är såklart rekrytering av ny personal till distriktskansliet - något som kommer komma mer information om i veckan. Men mycket var redan på gång som jag och den nya styrelsen försöker sätta oss in i och förvalta det på bästa sätt.

Den 18 mars genomfördes ett mycket intressant och viktigt seminarium om den allra viktigaste huvudsaken - nämligen huvudet och hjärnskador inom ridsporten. Carin Wrange har skrivit mer om detta på hästsverige.se  

En ny kartläggning över ridsportens förutsättningar och behov är på gång i Uppsala Kommun. Jag närvarade på en intressant förmiddag som Upplands Idrottsförbund ordnade i förra veckan som en första träff för att identifiera ridsportens behov. Jag är övertygad om att all den kompetens och det driv som finns på ridklubbarna i Uppsala kommun kommer bidra till att tydligt lyfta våra gemensamma behov inom ridsporten på ett bra sätt.


Just nu sitter jag på tåget hem från Göteborg. Jag brukar åka hit varje år, för att se vackra hästar och träffa vänner (och kanske shoppa lite också...) I år fick jag också vara med på den konferens för distriktsordföranden som Svenska Ridsportförbundet ordnare. Väldigt bra för mig för att snabbt åter komma in i arbetet. Mycket är såklart fortfarande som det varit förut men mycket nytt är också på gång - roligt. Imponeras av vårt gemensamma arbete inom ridsporten och hur mycket Svensk ridsport verkligen gör inom så många olika områden. Jag är glad och tacksam för att åter få vara en del av.


På snart återhörande!
Malin

måndag 28 september 2015

Tack för mig!

I tio år har jag arbetat på Upplands Ridsportförbund. När jag började kände jag nästan ingen. Jag kom från Stockholm och hade bott i både Skövde och Göteborg innan jag hamnade i Alunda, för att få ett liv nära hästarna. 

I början var det lite rörigt med alla förkortningar som ULK, VULK, FULK, KUR, DUS, CUS, DK, FS, DS och annat. Med alla namn och alla föreningar. Vem var det egentligen som hörde till vilken förening, och var var det den låg nu igen? 


Det blev nästan ännu värre efter ett tag, när jag hade besökt en hel del föreningar och träffat många engagerade och anställda. När jag trodde att jag började få koll... När jag många gånger åkte med besöksgruppen till olika föreningar för besök var jag övertygad om att jag visst var de låg. Nästan lika många gånger låg de inte alls där jag trodde för att jag svängt in på någon väg för tidigt eller pratat för mycket (!) så jag missade avtaget.

Många är de idéer som jag fått genom att prata med alla er som är engagerade i ridsporten. En diskussion, en fråga eller en konkret idéer har många gånger lett till projekt eller utbildningar i distriktets regi, eller till en förenkling eller förbättring av regler eller texter. Ibland också till motioner eller skrivelser till centrala Ridsportförbundet. Utan all feedback från duktiga, engagerade människor på de uppländska ridklubbarna - både styrelser, tävlingsledning, ungdomssektioner, ryttare och anställda, hade jag inte kommit långt i mitt arbete. 

Min uppfattning är att det Svenska Ridsportförbundet, och Upplands Ridsportförbunds mest centrala uppdrag är att serva sina medlemmar - dvs föreningarna, med det som föreningarna anser sig behöva. Jag har därför alltid försökt göra det så gott jag kunnat.

Min första häst Morris, alltid närmast mitt hjärta!
Redan första året jag jobbade tog distriktsstyrelsen fram det måldokument som fortfarande idag ligger till grund för verksamheten. I det står att visionen är att Upplands Ridsportförbund ska vara ett ledande distrikt inom Svenska Ridsportförbundet (vilket för övrigt är ett rent plagiat av Svenska Ridsportförbundets vision som är att Sverige ska vara en ledande ridsportnation i världen). Jag är stolt idag att kunna säga att visionen faktiskt förverkligats. Det finns flera andra distrikt som också är mycket tongivande, men vi är alltid med och tar en aktiv roll i att påverka och bidra till svensk ridsports utveckling. Vi har arbetat mycket målmedvetet med stor tilltro till de demokratiska processer som svensk idrott bygger på. 

Jag kanske är idealist - vilket folk ibland påpekar, men jag tror på demokratin. Jag tror på att man måste följa de av det kollektiva beslutade reglerna och man måste acceptera beslut som fattats i enlighet med reglerna även om man inte gillar besluten. Jag tror på det för att jag också tror att man genom idéer, argumentation och genomtänkta förslag kan påverka och förändra. Att man kan göra skillnad.

Just därför ska man också göra sin röst hörd inom ramen för de förutsättningar som satts upp. Beslut fattas av de som är där brukar man säga - och jag är övertygad om att det är sant. Inte minst när det kommer till ideella föreningar. 

De största svårigheterna jag haft i jobbet är när man inte kommit överens inom föreningar. Ofta bygger detta på att man inte gjort sin röst hör inom ramen för de förutsättningar som finns i föreningen och sedan inte accepterar de beslut som fattats av de som var där. 

Jag är övertygad om att de som engagerar sig i föreningsstyrelser, kommittéer och tävlingsgrupper till allra största delen gör det för att de vill hjälpa till - göra en insats och göra något bra. När den insatsen sedan inte beröms, eller än värre kritiseras är konflikten ett faktum. Om vi var bättre på att se varandra på vägen. Om vi var bättre på att kommunicera vad vill faktiskt menade så att mottagaren faktiskt förstod. Om vi i större utsträckning utgick från att allas ingång är att det ska bli bra. Ja, då tror jag att vi kunde se varandra med andra ögon, acceptera varandra bättre och i förlängningen få färre problem.
Rjazanov, min blivande stjärna!
Jobbet på ridsporten har inneburit stort och smått. Frågor av alla slag. Min favorit är fortfarande en mormor som för flera år sedan ringde och frågade mig vilken häst hon skulle köpa i present till sitt barnbarn. Även var man kunde köpa hästar, men också vilken. Så där i största allmänhet, som om det fanns olika modeller. Jag föreslog att hon skulle köpa ridlektioner på en ridskola som var anknuten till Svenska Ridsportförbundet till att börja med...

Jag har genom det här arbetet fått möjlighet att träffa otroligt många väldigt kompetenta och engagerade personer. Det fina med den ideella världen är att den ju rymmer människor från så många olika branscher, erfarenheter och bakgrunder och i så olika faser i livet. Från skolungdomar till pensionärer sitter i styrelsen och diskuterar tillsammans - hur ofta händer det i andra sammanhang? Jag är mycket tacksam för att jag fått vara en del av det. Alla ni som jag mött har lärt mig massor på vägen. 

Manifestation vid Uppländsk Ridsport 2010
Vi har inom distriktet också arbetat mycket aktivt de här åren med att få en stor bredd på verksamheten. Att stötta olika delar av föreningarnas verksamheter. Att påverka politiker och att lyfta fram ridsporten i samhället. Distriktets roll är ju att skapa förutsättningar för föreningarna att ha den verksamhet som ni som föreningsmedlemmar beslutar om på era årsmöten, eller genom era val av styrelser. Då måste vi erbjuda utbildningar och kompetens som gör det möjligt för föreningarna att fokusera på det man vill göra, och att kunna utvecklas så som man vill.

Nu börjar en ny fas för mig med ett arbete inom den politiska sfären, också med ideella föreningar, i Miljöpartiet. Jag lämnar med varm hand över mitt arbete den 1 oktober till tillträdande konsulenten Victor A. Victor som jag tänker får presentera sig själv mer senare, och till Johanna som ju arbetat ett par år med mig, har bra koll och kan stötta Victor på vägen. Jag hoppas att alla ni också bemöter Victor på samma fina sätt som ni bemött mig, och ger honom chans att komma in i arbetet på ett bra sätt. Jag önskar också styrelsen och alla andra engagerade fortsatt lycka till och hoppas att ni håller upp ert engagemang och er brinnande vilja att hela tiden hänga med och få en helhet i arbetet. 

Stort tack för de här åren, till distriktsstyrelsen (såklart!) och till till alla er på föreningarnas olika nivåer och inte minst till alla ungdomar som gör enorma insatser som stallvärdinnor, ungdomsledare och styrelserepresentanter - ni kommer alltid ha med er de erfarenheter ni får, det kommer att hjälpa er i yrkeslivet och privat på sätt ni inte kan föreställa er just nu. Också stort tack till alla på de andra distrikten och på den centrala nivån, ni har varit bra sparringpartners och vi har haft många intressanta diskussioner! 


Remi -01, e: Rubignon

Och jag kommer tillbaka - var så säkra! Snart kanske vi möts på en tävlingsbana eller i ett sekretariat nära dig! Min utbildning till Överdomare börjar tre dagar efter att jag slutar :-)

Stort tack för den här tiden!
Malin
PS - Jag vill också särskilt tacka Gudrun, Göran och Lotta Andersson för att ni trodde på mig den där gången när jag sökte jobbet. Att jag fick den här chansen. Stort tack för det!

torsdag 10 september 2015

Till alla er som ger av er tid!

I dessa dagar är det lätt att bli ödmjuk. Överallt svämmar sociala medier över med engagemang och idéer från människor som vill hjälpa till. Som vill ge av sin tid för något de tycker är viktigt. Det är fantastiskt!

Distriktet har startat #ridsporthjälpen efter en kontakt från en medlem som startat insamling på sin förening och ville sprida det i hela Ridsportuppland. Fram till 21 september kan föreningarna lämna in bidrag som distriktet sedan kommer vidarebefordra till UNHCR (FNs flyktingorgan). En liten hjälp kanske men alla bidrag räknas. 



Igår var jag på ridning med min dotter som är sex år och har börjat på ridskola nu i höst. I stallgången samlades de förväntansfulla nybörjarna. Några kaxiga och några rädda. De känner inte hästarna, känner sig inte riktigt trygga med tyglar, stigbyglar och korta ben som knappt når nedanför sadelkåporna. I stallgången finns också några andra människor - dels mer eller mindre förskrämda föräldrar, en ridlärare och sedan de där andra - de stora tjejerna. Tjejer som ridit på ridskolan, kanske vuxit upp där. Några fortfarande ridskoleryttare och några med egen häst. De hjälper till. Varje onsdag är de där, ett gäng som hjälper nybörjarna, som leder om det behövs. Och de gör det med ett sådant engagemang!

Min dotter var lite osäker igår för hon tyckte ponnyn varit lite pigg förra veckan, men hon ville inte ha mig bredvid sig för hon vill klara sig själv. En snäll och hjälpsam tjej gick bredvid henne på lektionen. Och inte bara det. Hon peppade henne och sa att hon var duktig. Hon frågade hur det gick och berömde. 

På väg till parkeringen mötte vi tjejen igen. Jag tackade henne då så mycket för att hon ställer upp. För att hon engagerar sig och bidrar. Hon såg lite förvånad ut och sa igen till min dotter att "Visst hade det gått bra?!"

I somras var jag på en lite större dressyrtävling. Parkeringen var i en gräshage en bit från tävlingsplatsen. I grindhålet satt två tjejer i tonåren och visade vart man skulle parkera och delade ut kaffebiljetter. Det var en solig dag. Ja, rätt varm. De satt långt från tävlingarna mitt i solgasset så de kunde inte se varken ritter eller framridning. När jag efter några timmar åkte därifrån vevade jag ner rutan och en av tjejerna hoppade upp och undrade om det var något. Jag sa att jag bara ville tacka dem för att de ställde upp och satt där och bidrog till att ordna så trevliga tävlingar. Tjejerna lös förvånat upp och tackade så mycket. 

När jag körde därifrån på den lilla guppiga grusvägen så tänkte jag att jag ska jobba med mig själv att komma ihåg att säga det där. Att se dem som gör det möjligt för min dotter att få en positiv upplevelse av sin ridning. Eller dem som gör att jag kan åka på tävling tillsammans med min häst. Kanske spelar det inte någon roll, kanske gör det hela skillnaden för hur de upplever sin insats. Oavsett kostar det inte mig något att vara lite trevlig. De förtjänar att bli sedda. De som engagerar sig varje dag för att de älskar hästar. För att de är solidariska med sina föreningar och för att de lärt sig att man hjälps åt.

För tänk vad de kan åstadkomma i samhället och världen med den inställningen! 

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att tacka lite mer och kräva lite mindre?

måndag 6 juli 2015

Pay and jump


Jag får ofta frågor och samtal som rör Pay-and-jump. Eller pay-and-ride för den delen. Vad är det som gäller och hur fungerar det egentligen?

Så här ser vi på det:
Pay-and-jump och pay-and-ride är träningstillfällen där man tränar under tävlingslika förhållanden. Alltså man låter hästen tro att det är en tävling fast det är en träning. 

En tävling definieras av att prestationen spelar roll. D.v.s. att man mäter prestationen antingen gentemot ett förutbestämt mål (t.ex. noll fel eller en viss procent) eller gentemot de andra som är på tävlingsplatsen och där resultatet premieras på nåt sätt. Man rangordnar de deltagande ekipagen i förhållande till varandra utifrån hur de presterat vid aktiviteten. Definitionen enligt Wikipedia är: En tävling är en särskilt anordnad tillställning där flera personer eller lag mäter sina färdigheter på något område för att kunna rangordna deltagarna. 

I första momentet av det gemensamma Tävlingsreglementet för Svenska Ridsportförbundet och som gäller alla grenar står att läsa: Tävlingsbestämmelserna ska tillämpas vid tävlingar anordnade av organisationer anslutna till Svenska Ridsportförbundet. [...] Organisation, ryttare, funktionär och annan person som deltar i Svenska Ridsportförbundets verksamhet, har genom sin med­ verkan på avtalsrättslig grund accepterat att i alla delar följa TR. 

D.v.s. att man när man ska anordna en tävling gör det genom att anmäla tävlingen till förbundet, få den godkänd, skriva en proposition, anlita godkända – licensierade domare och andra funktionärer och så vidare. När man som privatperson löser licens för Svenska Ridsportförbundet förbinder man sig på samma sätt att följa TR. Licens måste man ha på alla tävlingar som inte är rena klubbtävlingar (där man alltså är medlem i den förening som anordnar tävlingen): TR I, moment 130 andra punkten. 






Eftersom Pay-and-jump (och dylikt) är träningar så krävs inte licenser, tillfället måste inte godkännas av Svenska Ridsportförbundet (eller distriktet) och man måste inte följa tävlingsreglementet. Det rekommenderas ändå att man följer TR i avseende av säkerhet, djurskydd och även andra delar men det är inte något som SvRF påverkar eftersom man inte heller reglerar andra träningstillfällen som föreningar ordnar.

Om man vid en aktivitet delar ut något i förhållande till prestationen eller rangordningar deltagarna utifrån resultat är aktiviteten en tävling. Alltså ska den då ansökas om via SvRF/distrikt, alla deltagare ska ha grönt kort och licenser, det ska finnas domare och TR ska följas i alla avseenden.

Det är alltså inte tillåtet att dela ut, eller sälja rosetter eller andra priser vid träningar om de är kopplade till prestationen på aktiviteten. För då är det en tävling. Det spelar ingen roll om priset/rosetten ingår i deltagaravgiften som man betalar innan man rider eller om man kan köpa den efter. Är rosetten i relation till prestationen är det en tävling. Om alla får köpa rosett eller vad det nu må vara, oavsett hur de presterar på aktiviteten då är det inte att anse som pris för prestation utan då kan man säga att det är en deltagarrosett t.ex. och då är det inte att anse som en tävling.

Om man ordnar en pay-and-jump så är det ok att göra en klubbtävling vid samma tillfälle. Dvs att alla ryttare som deltar från hemmaklubben samtidigt deltar i en klubbtävling och att deras resultat rangordnas i förhållande till varandra och de får pris, alt att de får clear round-rosett. Det är också ok att alla som vill delta i klubbtävlingen då blir medlemmar i klubben. Det är fullt möjligt att vara medlem i hur många klubbar som helst. 

Alltså: Inga priser eller rosetter vid pay-and-jumps eller andra träningar om de är relaterade till prestationen på aktiviteten. Inga resultatlistor. Ingen rangordning av ekipagen. 


Det kan vara lätt att tänka att dessa enkla träningar är bra första ”tävlingar” för oerfarna ekipage. Att det inte borde spela någon roll om man delar ut lite rosetter och har lite resultat. Men det gör det, och inte bara för att vi ska följa de regler som vi satt upp för vår verksamhet. TR finns för att skydda ryttare och hästar. För att säkerställa att alla tävlar på lika villkor. Det finns banbyggare som bygger bra banor för hästar och ryttare på den nivå som tävlingen är på och det finns domare som säkerställer att aktiviteten genomförs på ett bra sätt för både ryttare och hästar. Att de ekipage som har minst erfarenhet genomför sina första tävlingsstarter där banan kan vara byggd av vem som helst och det inte finns någon som säkerställer att aktiviteten är säker för ekipagen kan vara farligt och ge både häst och ryttare dåliga erfarenheter för framtiden. 

Precis det som gör att människor vill ha rosetter – precis det gör att rosetterna faktiskt bidrar till stress, press och en annan inställning till aktiviteten. Just det som skulle göra pay-and-jump till en bra träning försvinner ju om man gör det till en tävling igen.

Låt pay-and-jumps får vara just vad de är – träningar. Låt ekipagen träna under tävlingslika förhållanden utan att lägga till pressen av att också konkurrera med de andra på platsen eller med förväntningarna om att nå ett visst resultat. Låt rosetter och priser vänta tills vi tävlar om dem i enlighet med de regler som vi gemensamt skrivit under på. 

Då blir de också värda mer när de hänger där på väggen sen.

Glad sommar!


onsdag 17 juni 2015

Alla hästar har sin plats


En ledstjärna är något som leder en mot rätt mål. Som får den som följer ledstjärnan att påverka sitt agerande och därigenom handla på ett sätt som är önskvärt. Svenska Ridsportförbundet har tio ledstjärnor: Fem för människan och fem som rör hästen. En av dessa är ”jag behandlar alla hästar med respekt”. Man kan fundera på vad det betyder. Jag tänker att en sak det kanske betyder är att alla hästar är värda samma respekt, oavsett om de t.ex. är framgångsrika tävlingshästar eller ridskolehästar

Jag var för ganska många år sedan på en clinic med Louise "Lussan" Nathhorst i Enköping. Lussan sa då något som jag tänkt på mycket sedan dess och som jag tyckte var väldigt klokt. Hon sa att alla hästar behövs. Att alla hästar har en funktion. För man kan inte lära sig köra bil i en Ferrari, det kan vara farligt, och man kan förstöra Ferrarin. Man behöver en bil som tål att man är lite okänslig med kopplingen, som inte har sån servostyrning att man kör i diket när man råkar vrida lite på ratten för att man koncentrerar sig på att växla. Kanske behöver man en gammal Volvo. En som tar sig fram och tål lite dålig balans och koordination. 

Morris
Jag är så tacksam för alla de hästar jag träffat och den roll som de alla har spelat i min utveckling. Från min första uppsittning till idag. När jag var 17 år blev jag medryttare på den häst som sedan kom att bli min fösta egna. Morris. Mitt livs stora kärlek. En fuxvalack modell äldre Svenskt Halvblod. Han var fantastisk men hade med sin lite långa rygg och korta framben inte helt lätt för samling. Kanske inte helt optimalt om man, som jag ville tävla dressyr men han var rätt för mig. Trygg, stabil och inte så där jätteelektrisk (för att inte säga lite bekväm) var han perfekt för mig som hade några år på ridskolan och nu skulle ha en egen häst. Han stannade med mig så länge hans kropp orkade och är för alltid närmast mitt hjärta. Vår bästa prestation tävlingsmässigt var en regional LB där vi tog en placering men han la grunden för så otroligt mycket mer än det. Moris var min Volvo 245 men han var en välputsad kanske lite trimmad version under sina bästa år.

Remi
Efter att Morris och jag hade kamperat ihop några år fick jag möjlighet att skaffa ytterligare en häst. 2003 flyttade den tvååriga valacken Remi in i mitt stall. Remi var lite mer modern i sin modell med fina Tyska dressyrhingstar i stammen. Hans mamma var något mer av den äldre modellen halvblod. Ett stabilt avelssto som fått många trevliga hästar före Remi. Jag köpte honom för hans psyke och hans bakben och det är jag fortfarande tacksam för idag. Jag brukar säga att Remi var en Volvo V70 när jag köpte honom (man ska komma ihåg att en V70 var en ganska hyffsad bil 2003). Remi var klass 2 både som föl och som treårig men har under åren gått felfritt 120 hoppning, fått många placeringar i Lätt fälttävlan och har nu kvalat till MsvA dressyr. Det tog lite tid men med hög ridbarhet och bra bakben kommer man en ganska hyffsad bit med tid och träning och mer tid och träning. Under de 12 år som vi haft tillsammans har både han och jag lärt oss massor och idag kanske jag skulle säga att han är en Audi A6 i alla fall.

Rjazanov 1 år e: Skovens Rafael
I hagen utanför mitt fönster står nu en liten kille som jag hoppas kanske kan växa upp och bli en BMW, kanske av lite sportigare modell. Jag hoppas att alla år som jag tränat och tränat och med hjälp av mina hästar som förberett mig väl så kan jag vara redo att ta mig an en sportmodell. Kanske inte en Ferrari, men i alla fall en med både bra servo och snabb acceleration.

Jag tänker att dessa hästar, och alla hästar som varje dag hjälper tusentals människor att utvecklas verkligen fyller en funktion. De har ett viktigt jobb. Lussan hade väldigt rätt i det. Jag tänker att det kanske är detta som gör ridsport så fantastiskt. Att vi alltid kan utvecklas. Vi kan lära oss mer och hitta nya nivåer hela livet. Hästarna slutar aldrig att lära oss. Kanske är det också därför som det är så lätt att mötas i ridsporten oavsett vilken nivå man själv befinner sig på. För varje ekipage har sina utmaningar och framgångar och de är lika mycket värda (och frustrerande) oavsett om man t.ex. för första gången ska lära sig att galoppera, eller om man ska klara av att göra serier.

Jag behandlar alla hästar med respekt – för jag är övertygad om att oavsett hur de ser ut, eller vad de har för förutsättningar i livet så fyller de en viktig funktion. De uppfostrar, stärker eller utbildar en människa till att bli något mer än hon varit om hon inte mött just den hästen.De ger hästkraft till alla oss som älskar dom.

Tack.