torsdag 10 september 2015

Till alla er som ger av er tid!

I dessa dagar är det lätt att bli ödmjuk. Överallt svämmar sociala medier över med engagemang och idéer från människor som vill hjälpa till. Som vill ge av sin tid för något de tycker är viktigt. Det är fantastiskt!

Distriktet har startat #ridsporthjälpen efter en kontakt från en medlem som startat insamling på sin förening och ville sprida det i hela Ridsportuppland. Fram till 21 september kan föreningarna lämna in bidrag som distriktet sedan kommer vidarebefordra till UNHCR (FNs flyktingorgan). En liten hjälp kanske men alla bidrag räknas. 



Igår var jag på ridning med min dotter som är sex år och har börjat på ridskola nu i höst. I stallgången samlades de förväntansfulla nybörjarna. Några kaxiga och några rädda. De känner inte hästarna, känner sig inte riktigt trygga med tyglar, stigbyglar och korta ben som knappt når nedanför sadelkåporna. I stallgången finns också några andra människor - dels mer eller mindre förskrämda föräldrar, en ridlärare och sedan de där andra - de stora tjejerna. Tjejer som ridit på ridskolan, kanske vuxit upp där. Några fortfarande ridskoleryttare och några med egen häst. De hjälper till. Varje onsdag är de där, ett gäng som hjälper nybörjarna, som leder om det behövs. Och de gör det med ett sådant engagemang!

Min dotter var lite osäker igår för hon tyckte ponnyn varit lite pigg förra veckan, men hon ville inte ha mig bredvid sig för hon vill klara sig själv. En snäll och hjälpsam tjej gick bredvid henne på lektionen. Och inte bara det. Hon peppade henne och sa att hon var duktig. Hon frågade hur det gick och berömde. 

På väg till parkeringen mötte vi tjejen igen. Jag tackade henne då så mycket för att hon ställer upp. För att hon engagerar sig och bidrar. Hon såg lite förvånad ut och sa igen till min dotter att "Visst hade det gått bra?!"

I somras var jag på en lite större dressyrtävling. Parkeringen var i en gräshage en bit från tävlingsplatsen. I grindhålet satt två tjejer i tonåren och visade vart man skulle parkera och delade ut kaffebiljetter. Det var en solig dag. Ja, rätt varm. De satt långt från tävlingarna mitt i solgasset så de kunde inte se varken ritter eller framridning. När jag efter några timmar åkte därifrån vevade jag ner rutan och en av tjejerna hoppade upp och undrade om det var något. Jag sa att jag bara ville tacka dem för att de ställde upp och satt där och bidrog till att ordna så trevliga tävlingar. Tjejerna lös förvånat upp och tackade så mycket. 

När jag körde därifrån på den lilla guppiga grusvägen så tänkte jag att jag ska jobba med mig själv att komma ihåg att säga det där. Att se dem som gör det möjligt för min dotter att få en positiv upplevelse av sin ridning. Eller dem som gör att jag kan åka på tävling tillsammans med min häst. Kanske spelar det inte någon roll, kanske gör det hela skillnaden för hur de upplever sin insats. Oavsett kostar det inte mig något att vara lite trevlig. De förtjänar att bli sedda. De som engagerar sig varje dag för att de älskar hästar. För att de är solidariska med sina föreningar och för att de lärt sig att man hjälps åt.

För tänk vad de kan åstadkomma i samhället och världen med den inställningen! 

Kanske kan vi alla bli lite bättre på att tacka lite mer och kräva lite mindre?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar